Tingstäde fästning

På väg från Visby på Gotland till Fårösund passerar man genom Tingstäde. Om det inte vore för skyltar om Gotlands Försvarsmuseum så har man idag svårt att förstå att man är i det som en gång var en av Sveriges viktigaste och mycket hemliga försvarsanläggningar.

Tingstäde fästning Skans 1 ovanifrån

Kanske stannar man för att ta ett dopp i Tingstäde träsk. Bakom ryggen har man då vägen och en kulle som verkar nog så oskyldig. Om Sverige hamnat i krig under 1900-talet och Gotland blivit anfallet hade detta inte varit en plats för ett stilla dopp. Öronbedövande dån hade hörts från fyra kanoner som dykt upp ur gömslen i kullen. Soldater hade bemannat värn Du inte hade en aning om fanns. De sköt med kulsprutor som var så stora att de gick på räls. I själva verket hade Du knappast kunnat ta Dig till stranden utan att passera flera andra mindre befästningar och posteringar.

Befästningen i kullen är Skans 1 och den den centrala och största av fem skansar. Runt omkring i området finns flera skyttevärn i betong, liksom skyddsrum och krutförråd. Några byggnader har rivits, men de flesta finns kvar även om de idag ligger på privat mark.

Periskop för eldledning

Centralt i samhället ligger Förrådsgården. Det rymmer idag ena delen av Gotlands Försvarsmuseum. Tidigare var det Gotlands centrala militärförråd.

Syftet med förrådet och fästningen var att försvåra för en fiende att förstöra förråden och ockupera Gotland. Fästningen skulle vara så stark att den kunde hålla ut tills förstärkningar från fastlandet kunde hjälpa till att driva ut en inkräktare.

Tingstädes militärområde började byggas upp 1897. Arbetet med befästningsanläggningarna påbörjades 1903, men när första världskriget bröt ut 1914 var bara Skans 1 den största klar. Nu skyndades byggnadsarbetena på och fyra år senare var alla skansar klara.

Men nu var egentligen anläggningen på väg att bli omodern. Den var inte tänkt att kunna möta bombflyg och stridsvagnar, som nu hade börjat introduceras.

Fästningen hade spelat ut sin roll efter andra världskriget, men användes fortfarande som förråd. Denna verksamhet pågick fram till början på 1990-talet. 1994 tog Statens Fastighetsverk över skötseln av Skans 1 som sedan 2012 är ett museum.

Tingstäde skulle försvaras av 5000 personer från infanteriet och artilleriet, varav 300 skulle bemanna Skans 1. Fästningens försvarsområde omfattade ett område med cirka sex kilometers omkrets.

Min far Eric var en av dem som gjorde sin värnplikt i Tingstäde hösten 1937 till våren 1938.

Trion Wainer

Trion Wainer var en trapets- och tandatletgrupp bestående av Eric och Malte Holmqvist samt Sigfrid (Siffe) Sjöström. Malte, som dog 1938, ersattes av Folke Adler. Bilden visar sammansättningen år 1939. Det är Eric till vänster, Siffe i mitten och Folke till höger.

Trion Wainer 1939
Trion Wainer 1939 års deltagare

Eric: ”Vi började tidigt. Min bror Malte, som var med de första åren hade ännu inte gått ut skolan. Vi hade bundit upp en trapets i almarna vid småskolan och där höll vi till allt som oftast, utan stora framsteg. Så en kväll kom en gjutare på Cebe, Sigfrid Sjöström förbi. Han var väl 15 år äldre, men visade det sig, oändligt mycket vigare än vi. Han började träna oss, vi började göra olika figurer och kombinationer och så växte det fram ett program. Så en dag, nr vi hållit på ett par månader, talar han plötslig om att vi skulle uppträda på en sommarfest ordnad för att ge pengar till de arbetslösa. Det var ju på det tidiga trettiotalet och även Svalöv hade känning av krisen. Nå, vi framträdde och hade så pass stor framgång att vi erbjöds komma till Kågeröds Lund för ett gage om 25 kronor vardera under en kommande lördag och söndag. Så började det alltså och de första fem åren blev det i nöjesmetropoler som Grandalen i Tågarp, Lerbacken i Billeberga, Annelövs Tivoli osv som vi ägnade allmänheten vår konst.”

Sommarfesten till förmån för de arbetslösas föreningen ägde rum 25–26 augusti 1934 i Svalövs Folkets Park. Festen inleddes med fackeltåg genom samhället. Det var säcklöpning och andra tävlingar, även Grand Prix med rullbår. Korv, öl och kaffe serverades. Äldre oldboys och unga ”Evadöttrar” spelade fotboll. Döttrarna vann med 4–1 efter straffsparkar. Skånska spelmanspojkarna spelade till dans. Inträdet var 25 öre på lördagen och 50 på söndagen. Affischen visar att den nystartade Trion Wainer var det stora dragplåstret. Tidningsnotiserna var dock inte överens om vad gruppen hette. Någon hade sett Trion Vainor och en annan Trion Weinar. Kommentarerna var dock mycket positiva.

Trion Wainer var inte utan konkurrenter. Från samma artistförmedling, Programcentralen i Arlöv, kunde man anlita Niagaramännen som utförde lindans och fyrverkeri, de 3 Tarzans som utöver modern akrobatik erbjöd konst och musik, Atlastrupppen, Waldemir and Dick som utförde lindans på 20 meters höjd och Vikingarna som genomfört succéfyllda turnéer i England och Frankrike.

Verksamheten bedrevs efterhand alltmer professionellt. Gruppen hade kuvert med egen logga, tryckta reklambroschyrer och klichéer som den lokale arrangören kunde använda för att trycka upp affischer. Tränade gjorde man i Folkets hus, som inte alltid tog ut någon hyra av artisterna. Eftersom Eric hade till uppgift att hålla de andra upp med hjälp av tänderna behövde han viss förstärkning i munnen. Tandläkare Svanberg skulle tillverka ett nytt ”tandbett” 1936. Men ”han åkte in att exercera eller i fängelse, så han har inte fått det färdigt”.

Gruppen bestod av tre medlemmar, men tydligen fanns det några runt dem som kunde rycka in. 1939 fick man vid flera tillfällen kalla in ersättare för Folke. Vem det var framgår inte. Syster Elly deltog i någon träning under 1937 som ersättare för Siffe. Om hon testades för att eventuellt bli medlem i gruppen framgår inte. Hon förmår inte så mycket, skriver Eric i dagboken, men hon drar sig inte för att t o m göra benkast.

Att döma av den lista som beskriver föreningar och nöjesplatser som mottagit Trion Wainers reklamkort försökte man främst marknadsföra sig till frivilliga brandkårer, brottarklubbar, Folkets Hus, Folkets Park, SSU-klubbar samt festplatser. Det begärda gaget pendlade mellan 150 och 250 kronor, troligen pga. reseavstånd. Det kunde tydligen förhandlas ned ibland. För 1939 finns en ekonomisk redovisning som visar att man genomförde 14 framträdanden perioden maj till september. De flesta var dubbla dvs man uppträde både lördag och söndag. De samlande intäkterna det året var 2 018 kronor, vilket enligt SCB motsvarar 57 000 kronor idag. Det betyder att var och en i gruppen tjänade en dryg tusenlapp i dagens penningvärde per helg. Även efter resekostnader var det en god förtjänst och visar att trapetsartisteriet var mer än en hobby för de inblandade.

Det kunde bli sena kvällar när man uppträdde. Gruppen uppträdde vid 10-tiden på kvällen. Efter att ha avslutat i Anderslöv var man åter i Svalöv vid 2 på natten.

Artister och arrangörerna var inte omedvetna om riskerna. Det framgår av några av kontrakten att artisterna uppträdde på egen risk.

Trion Wainer nummer

Eric: Vår egen utrustning, vår ställning som vi monterade upp var 10 meter hög och det hände att vi kom till parker där de permanenta anordningarna gjorde att vi arbetade ännu högre upp och alltid utan skyddsnät.

Även om ingen skadades inträffade incidenter. Folke berättar: ”En gång när vi uppträdde i Grandalen trillade Sjöström ned på grund av att en lina gled ur handleden när han voltade ut från trapetsen. Han klättrade emellertid upp i toppen igen och vi gjorde om numret till allmän belåtenhet. En annan gång i Folkets Park i Skurup när vi skulle börja utföra våra rörelser, märkte vi hur det ena ställningsröret ”satte sig” några centimeter, dock inte värre än att vi kunde genomföra hela programmet med trapetsen en aning på lut”.

Publiktillströmningen var god. Störst publik hade man vid Barnens Dag i Svalöv den 6 juni 1937. Då kom 2 000 besökare på söndagen. Svalös största dag, noterade Eric i kalendern. Vid framträdanden 1939 i Skurup och på Revingehed uppgick publiken till 1200 respektive 1500 besökare.

1939 var nog toppåret för Trion Wainer. Säsongen 1938 fick man bara ett uppdrag via Programcentralen. Det fick Siffe Sjöström att fatta pennan och skriva ett ampert brev till förmedlaren Hugo Franzén. De hade blivit lovade engagemang ansåg Siffe, men det var tydligen bara luftarrangemang. Visserligen arbetar vi högt i luften, skrev han, men inte trodde jag att det bara var luft från din sida. Franzén svarade sårat att annonseringen inte innebar några löften om engagemang. En orsak till att det inte blivit fler framträdanden var gruppens krav på att arrangören skulle tillhandahålla den ställning som utrustningen skulle hängas upp i.

Nu kom det in några uppdrag till, men gruppen tog kritiken till sig. Kommande år framgick av reklambladen att Trion Wainer medförde egen galge. Relationen med Franzén förbättrades och när han året därpå tvingades söka tillstånd hos Socialstyrelsen för att förmedla artister skrev Eric ett mycket välvilligt rekommendationsbrev. Det hjälpte inte. Franzén fick inget tillstånd och behövde inför kommande säsong dra ned på verksamheten och ”endast arbeta med artister som jag känner personligen”. Han vill fortsätta med Trion Wainer och tydligen tänker han sig försöka gå runt Socialstyrelsens kontroller.

Trion Wainer översikt
Montage, underlag för klichéer att användas i reklamblad och affischer.

Säsongen 1939 avslutades med två stora engagemang för Folkets Park i Lund och Trelleborg. Ytterligare ett i Halmstad var inbokat, men gruppen tvingades ställa in eftersom Folke blev inkallad. Eventuellt var inkallelsen ett svepskäl. Eric skriver till Franzén att både han och Siffe var ”lindrigt sagt förbannade” på Folke för att han hoppade av Halmstad. Av brevet framgår att även Siffe funderar på att sluta. Eric håller på att leta efter ersättare. Def finns flera tränade grabbar att tillgå här, skriver han. Läget i världen var dock ovisst vilket gjorde att ”man inte med fullt så stor glädje som vanligt planerar för framtiden.” Brevet skrevs 20 november. 10 dagar senare anföll Sovjetunionen Finland och kriget kom närmare Sverige. Eric hade gjort värnplikten från oktober 1937 till april 1938 och blev inkallad i fyra omgångar 1940 – 1943.

Eric: Beredskapsåren slog ju sönder våra möjligheter att träna, än var den ene ute i beredskapstjänst, än den andre. Det var nog också bra att det blev ett slut. Vi hade då kommit så långt att vi också kunde tagit steget över till akrobatik som yrkesjobb och då vet vi inte hur det gått. Nu har jag ungdomsåren, de många träningskvällarna, resorna och det fina kamratskapet som ett angenämt minne. … …när jag ser en sentida ”kollega” i aktion någonstans, kommer svetten i handflatorna, nerverna har blivit lite känsligare med åren. Tyvärr har kroppen också blivit lite för tung och motspänstig för sådan gymnastik. Men man lärde sig koncentration och viljestyrka i trapetsen. Kanske detta har varit till nytta någon gång senare.

Folke: Som helhetsintryck betraktar jag åren i Trion som stimulerande, lärorika och mycket roliga. Kanske förenades nytta med nöje – 25 kronor i gage gav ju några kronor netto. Till sist en reflektion, gjord av min dotter en gång: Varför blev Eric statsråd och du bara skolvaktmästare, när ni tidigare uppträdde på samma ’höjder’?

Trion Wainer med Malte
Trion Wainer orginaluppställningen. Eric, Siffe och Malte.
Källor
  • Ingen klarade det! Trapets- och tandatleterna Trion Wainer, Svalövsbladet, information till anställda i Svalövs kommun nr 1 1975.
  • Trion Wainer, Korrespondens 1935–1939.
  • Trion Wainer, Nummerförteckning.
  • Lista över organisationer som mottagit reklamtrycksak.
  • Eric Holmqvist fickkalender för år 1937 (även med noteringar för delar av 1938).
  • Eric Holmqvist Dagbok för 1936 (även med noteringar för 1937).
  • Anteckningsbok 1939 med bokförda utgifter och intäkter.
  • Affischer.
  • Tidningsklipp.

Dok uppdaterat: 20200907/HEH

Att växa upp i Svalöv

Familjen bodde på Lugnet, som huset hette. Det var två rum och kök, kanske 40-50 kvm. Det fanns en vedspis som vi eldade med ved eller torv och på andra sidan var diskbänken. Vi odlade potatis och grönsaker. Elly och jag fick hjälpa mor och pågarna fick på sin lott att bära upp vatten, hugga ved och gräva i trädgårdslandet och liknande Vatten pumpades upp från gården. Vi bodde på andra våningen med en brant trappa. Vi hade avlopp men bränslet fick bäras upp och askan fick bäras ut.

Vi bodde i sängarna två och två och de fick bäddas upp under dagen. Du förstår att mor hade ett väldigt sjå. Det var hon som lagade maten och Elly och jag fick torka disk eller liknande.

När jag tänker tillbaka har jag svårt att förstå hur mor orkade med allt. Tänk dig; sex ungar som skulle till jobb, skola och arbete. Vi hade havregrynsgröt, smörgås och kaffe på morgnarna. Vi hade möjlighet att äta frukost hemma men de som arbetade skulle ju ha frukosten med sig. Sedan hade mor att bädda alla sängarna och städa, sopa golvet och ta ut mattorna mm innan det var dags med middagsbestyren. På lördagen bakade mor vetebröd och ibland någon sockerkaka. Vetebrödet varade i allmänhet till söndagen, sedan var det slut. Mellanmålen brukade bestå av kaffe och en smörgås. Far hjälpte aldrig till i köket och inte pojkarna heller. Mor var duktig på att ta hand om och laga maten, fast det begrep jag inte då, när jag var barn. Jag var inte glad för mat och det var mors stora bekymmer. Till middag kunde det serveras bruna bönor och stekt fläsk, soppa, kokt torsk eller stekt sill. Köttet köptes av en slaktare som kom en eller två gånger i veckan. Fiskhandlaren kom också, med häst och vagn. Farfars bror (?) hade en gris och den slaktades innan jul. Då fick vi nog lite av den vi också. Vi hade alltid två rätter. Rabarberkräm eller äppelkräm på torkad frukt till efterrätt.

Mor sydde allting själv. Hon hade en trampsymaskin som hon var väldigt stol och glad över. På den sydde hon linnen, klänningar och förkläden till Elly och mig, skjortor till pågarna och arbetskläder och skjortor till far.

Far arbetade alla åren på utsädesbolaget, där man torkade och rensade fröer som sedan vidarebefordrades till lantbrukarnas odlingar. Far var i många år med i fullmäktige och Fattigvårdsstyrelsen och Skolstyrelsen i Svalövs församling. Far var även med i styrelsen för Kooperativa Handelsföreningen under många år och har fått medalj från både kooperativa och Allmänna Svenska AB.

Mor hade plats i Höör något år, men hon trivdes inte alls där. Det var tydligen inte den rätta kontakten. Men sedan flyttade hon till Svalöv och arbetade på Månsabo tills hon gifte sig. Hon trivdes väldigt bra där och hade väldigt fin kontakt med frun i huset. Hon var yngre och barnsköterska. De hade en liten påg som mor brukade berätta om och som hon var väldigt glad för.

På 30-talet hade mor uppdrag. Hon var ordförande i Barnavårdsnämnden och även ledamot av Kyrko- och kommunfullmäktige. I slutet av 30-talet hade vi nästan socialbyrå hemma. Far var då kassör i fattigvårdsstyrelsen och mor var Barnavårdsnämndens ordförande.

Du frågade om vi hade mycket böcker hemma. Det var väl inte så mycket, men jag minns att Malte, Eric och Sture köpte en hel serie böcker. Det var väl antagligen ungdomsböcker som de sedan i sin tur lånade ut till ungdomarna i området. Far brukade köpa veckotidningen Vårt Hem, och även böcker, som förmodligen var serier därifrån. Vi hade alltid Arbetet och det lästes. Jag minns att mor brukade klippa ut några dikter av Nils Ludvig eller liknande Jag tror nog att både Elly och pågarna läste mycket, både böcker och tidningar. Det fanns sådant även om jag inte precis var den som var mest intresserad av det hela. Jag minns att både Eric och Malte hade mycket aktiviteter på olika sätt. Allers Familjejournal var en anlitad tidning som förebild för mycket lövsågsarbete och andra sk hobbyarbeten. Eric var nog den som ansågs mest praktiskt lagd och fick då vara hemma när mor var ute på arbete någon dag. Då fick han fråga sig fri från skolan för att titta till oss mindre syskon. Jag minns att han hade så mycket vi fick lov att syssla med.

I skolan fick vi betala själva både pennor, skrivböcker och även läroböcker. De fick ofta gå i arv från den ene till den andre, så det var aldrig att man hade några nya böcker, som i matematik eller så.

Vi var väl inte mer sjuka än barnen i allmänhet i vår ålder. Jag ansågs väl vara lite klen och fick ofta tillskott av vitamin och kalk och sådant. Åke hade ju sina problem. Annars tyckte jag nog att pågarna och Elly var friska, bortsett från tillfälliga åkommor.

Farfar var smed på Svalövsgården alla åren. Han arbetade även som pensionär. Han hade s. k . stat, så att de fick mjölk och sådant från Svalövsgården. De var ju inte så många, så de hade gott om mjölk. Så hade vi höns hemma och det var ett väldigt tillskott till hushållet med både Ägg och höns.

Mina morföräldrar minns jag inte så mycket av. Morfar hade lantbruk och jobbade ju vid tegelbruket, det var antagligen säsongsarbete. Mormor hade besvär med hjärtat, det var väl därför mor var hemma och hjälpte till. Hon vävde ju mycket, som vi har sett resultatet av, alla de här dukarna och annat som vi har fått ta del av. Mormor var död innan jag föddes och morfar dog -27, så jag har inget minne av dem, men mor berättade att morfar arbetade vid tegelbruket i Höje och då bodde de i ….. Sedan bodde morfar i ett gatuhus i Löddeköpinge och en moster Johanna hushållade åt honom.

Mycket har förändrats under dessa åren. I vårt hem hade vi inte radio, teve eller telefon. Radio fick vi först då jag var ungefär 10 år. Det var en liten kristallapparat som vi ärvde av morbror Ivar. 4-5 år senare fick vi högtalare till den. Då var det sändningar på eftermiddagen och kvällarna.

Far klippte håret på oss allihop och även på vänner. För det fick han väl en liten snaps kanske. Han sulade skor, och tofflor skulle ju också sulas, för att de skulle hålla lite längre, så det var ett vanligt göra på kvällarna. Sture brukade, när han gick i skolan, på eftermiddagarna gå in tvärs över vägen till toffelmakaren och hjälpa honom att riva tofflor, som vi sa. Då skiljde man bottnarna från ovanlädret, som användes på nytt till nya tofflor. Sedan tror jag nog att både Malte och Eric fortsatte med det, när de kom några år efteråt.

Vad gjorde man? Mycket tid gick åt till att stoppa stumpor och laga kläder av olika slag. Och sedan läste man tidningen, för det var ju där man fick nyheter om världen. Erik och jag var mycket aktiva i ungdomsklubben i Svalöv. Där hade vi mycket aktiviteter; studiecirklar, möten, fester och annat, så där råkades man ju och där blev det som det blev!

Hur var man klädd? Man hade tofflor, utomhus var det ju klädseln på fötterna. Inomhus hade man sk lappaskor. Mor brukade sy sådana av tjockt tyg. Man hade mycket kläder på sig även inomhus., det var nog inte så varmt. På vintrarna hade man linne, ylletröja och livstycke för att hålla strumporna uppe, och byxor förstås. Men det var ju aldrig tal om att en flicka skulle ha långbyxor, som hade varit så skönt. Därför hade man alltid en bit av låret som fick bli lite svalt.

Vi hade bara en stackars cykel. Det var far som ägde den och cyklade på den när han skulle till arbetet eller hälsa på någon lite längre ifrån. Mor kunde aldrig cykla så hon fick alltid gå dit hon skulle. Vi hade aldrig någon cykel utan fick låna grannens. Lärde sig cykla gjorde man ju, men man fick låna för att komma någonstans. Väldigt snälla grannar hade vi, som vi fick låna cykel av för att kunna komma ut.

Jag har det intrycket att både Erik, Börje, Alice och Mary fick väldigt fin kontakt med sina svärföräldrar. När det gällde barnbarnen tror jag nog att både Eva, Torgny och Per har fått a mycket del av mors omsorger. Hon var verkligen förnämlig och far likaså, men på ett annat sätt. Det var en väldigt fin kontakt.

Min barndom har varit kanske fattig, men vi har ju ändå haft den tryggheten och vetat, som man känt, med vissa bestämda regler som har fått följas och det tror jag nog är väldigt viktigt.

Intalat på bandspelare av Aina Månsson omkring 1995.

Alice från Svältan

Året är 1929 och Alice sju år.

– Vi bor i en stuga som kallas Svältan, mamma, pappa, min bror Arne och jag. Svältan ligger invid järnvägen Tillberga-Västerås. Pappa är järnvägsarbetare om somrarna och arbetslös på vintrarna, berättar Alice.

Stugan är på ett rum och kök, stor trädgård med fruktträd, bärbuskar och köksland och en lagård där kaninerna bor. Närmaste granne är lokverkstaden i Tillberga.

-Vi ligger allesammans i köket, säger Alice. Mamma och pappa i en utdragssäng och Arne och jag i en utdragssoffa. Mellan sängen och soffan står mammas vävstol.

– Vi har ett matbord med fyra pinnstolar och i ena hörnet en chiffonjé där mamma förvarar lakan och handdukar och pappa har sina stärkkragar i kraglådan. I andra hörnet är den stora murade bakugnen och vedspisen. Bredvid spisen står hinken med rent vatten och slaskhinken.

– Bakugnen minns jag aldrig att mamma bakar i. Den använder vi bara att torka päron i. Vedspisen eldas med slipers från järnvägen. Pappa köper dem billigt. De är förstås arsenikimpregnerade, men det bekymrar ingen. Jag tycker det luktar gott när mamma eldar med slipers.

– Vävstolen står uppe jämt. Mamma väver trasmattor och gardiner. Hon väver för eget bruk, till släkten och ibland på beställning. Mattrasor får den som ska ha vävt hålla med. Ibland får mamma gamla kläder och lakan av fina släkten i Västerås att klippa mattrasor av.

– På vara egna golv ligger alltid hemvävda mattor. Det är så fint till jul när de läggs på nytvättade.

Finrummet i Svältan användes sällan. Där fanns en kakelugn men det eldades aldrig i den. I rummet stod en säng som gick att skjuta ihop så att den blev mycket hög. Den täcktes av ett vackert sängöverkast.

– Men jag minns inte att någon någonsin sov i den!

I rummet stod också skåpet med finporslinet Alice mamma och pappa hade fått i lysningspresent.

I den stora trädgården växte äpple- och päronträd. Och där odlades potatis, rödbetor, morötter, spenat och så fanns där jordgubbar, hallon, krusbär och vinbär.

– Vi fick aldrig äta bären förrän de kokats till sylt. Mamma konserverade och syltade. Alla burkarna stod i jordkällaren tillsammans med kaggen med svagdricka. Det var underbart i den källaren.

Alice går första året i Tillberga skola. Hon går på rälsen den två kilometer långa skolvägen.

– Jag gick alltid och drömde och såsade. En gång höll jag till och med på att bli överkörd av tåget!

Skolan var ett gråmålat trähus i tre våningar. Högst upp bodde Alice småskollärarinna. Det var en stor skola. Varje klass hade sitt klassrum och i källaren fanns det ett badrum med badkar i cement, dusch och gymnastiksal.

– Det fanns en stiftelse i Tillberga som hette Norbergska stiftelsen och den hade bekostat skolbadet och gymnastiksalen. Den betalade böcker och skolmaterial åt eleverna också.

När Alice traskade längs järnvägsrälsen med skolväskan var hon klädd i något omsytt efter fina släkten i Västerås. Ibland hade hon en jumper som mamma stickat. Strumporna var tjocka, oftast hemstickade de också.

– Kläder köptes aldrig. Mamma sydde om kläder hon fått.

I skolväskan hade hon läxboken och matsäcken.

– Jag hade alltid choklad i termos och hårt bröd med stekt ägg. Jag tyckte inte mina smörgåsar var något i jämförelse med de andras korv- och ostsmörgåsar på mjukt bröd.

Cacao och smörgås, det åt Alice på morgonen innan hon gick till skolan, det hade hon i matsäcken och när hon kom hem från skolan fick hon kaffe och hembakt bulle. Varm, lagad mat åt man på kvällen vid 18-tiden.

– Stuvade korngryn med fläsk var standardrätten och till efterrätt åt vi kräm och mjölk. Ibland fick vi stuvad spenat och stekt fläsk – det älskade jag. På söndagarna åt de andra kaninstek, men jag åt bara sås och potatis. Kaninerna vi hade i lagården kunde jag inte äta upp.

– Mamma och pappa hade aldrig mycket pengar. Pappa var ofta arbetslös. När mamma handlade hos slaktaren i Tillberga köpte hon 3 hg köttfärs, det skulle räcka till två middagar åt fyra personer. Men mormor hade gård och jag tror att mamma fick fläsk till korv när hon slaktade.

Alice var ett ensamt barn. Klasskamraterna bodde inne i Tillberga. Det blev inte så att hon lekte med dem när skoldagen var slut.

– Jag lekte med min bror Arne. Han och hans kompis spelade bandy och de lät mig stå i mål. Så hade jag min lekstuga, det var en hundkoja pappa byggt om, och dit smög jag mig undan och läste Allers och Vårt hem, som vi fått av släkten i sta’n. Allers hade klippdockor. Dem lekte jag mycket med.

I Allers fanns också noter till populära visor och Schlagers. Dem spelade Alice på orgeln mamma köpt för 25 kr åt henne för att hon skulle spela psalmer.

– Mamma kom från bondsläkt och var litet religiös. Jag spelade psalmer till jul. Skolfröken lärde mig efter skolan.

Minns ni berättelsen ur Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” där Anders åker dressin med sin pappa? ”Anders satt med benen ut mot lilla hjulet, höll fast korgen och sig själv. Fadern stod på bredsidan mellan de båda större hjulen och skötte staken.

Det blev snart fart. På en liten vänd var de långt utanför staden. Staken tog fasta, jämna tag i gruset, hjulen snurrade allt vad de orkade, vid skarvarna knäppte det som på ett riktigt tåg. Fast det var alldeles lugnt blåste det om dem så de fick dra mössorna långt neråt öronen.

– Håller du fast? skrek fadern dit ner, hukande sig för att få fart.

—Ja! skrek han tillbaks och tittade upp och skrattade. Först var det en rak bit över ängsmark. Blommorna störtade förbi som små prickar, man såg inte vilka det var, upp mot vallen slog en lukt av dem allesammans. Så for de in i skogen. En stark granlukt kom in i draget och en fin, lätt lukt av björk, som ändå väl kunde kännas, och av en och al och tall, det var blandskog, litet av varje. Så kom en liten smultronlukt, för att de for förbi några stånd högst uppe på vallen, de lyste så röda att de syntes långt efteråt, men alltihop for man bara förbi. Där neråt slänten stod alla möjliga blommor, prästkragar, käringtand, smörblommor, natt och dag, små tuvor med klöver som förvillat sig hit, vildhavre, hallonsnår och mycket annat. Allt luktade och lyste ett tag och rusade förbi, granarna björkarna och enbuskarna nere i skogen likaså. Telefonstolparna störtade sig baklänges som om de sprang hem, inte ville vara med.”

Anders hos Pär Lagerkvist åkte dressin till mormor. Det gjorde Alice också.

– Många gånger! Vi åkte alltid dressin hela familjen till mormor i Ransta.

När Alice var 13 år fick hennes mamma jobb som bomvakt vid Västerås Station. Med jobbet som bomvakt följde bostad på stationsområdet. Järnvägsbolaget hade flyttat dit det gamla stationshuset frän Ekolsund. Stugan kallades Lillån.

– Pappa fick fast jobb längs med banan samtidigt. Att sköta bommarna var ett dygnet-runt jobb. När mamma hade råd avlönade hon en avlösare, som då bodde inneboende hos oss.

I Lillån fanns vatten och avlopp inne även om dasset fortfarande stod på gården. Stugan hade tre rum och Alice mamma och pappa fick eget sovrum, Arne sov i finrummet och Alice i köket. Det tredje rummet hyste den inneboende.

Efter fortsättningsskolan och konfirmationen började Alice jobba som springflicka.

– Jag var springflicka i en delikatessaffär på Stora gatan och for med paketcykeln hem till direktörerna på Asea och Metallverkan om de så bara ringt efter en kvarter kaffe. I övrigt fick jag städa och plocka undan. Det tog två år innan jag fick börja expediera vid disken.

Alice hade 25 kr i månadslön. Den gav hon samvetsgrant till mamma men lånade tillbaka det mesta innan månaden var slut.

– Vi var några flickor som höll ihop. Vårt nöje det var att gå Stora gatan fram och tillbaka på kvällarna. Men så föreslog mamma att vi skulle gå med i Östra SDUK, den socialdemokratiska ungdomsklubben. Hon hade till och med tagit reda på när den hade möte nästa gång.

Och så var Alice 16 år och ungdomsklubbist. Kerstin, Margareta, Ulla och Alice blev allesammans uppbördsmän med uppgift att inkassera klubbavgiften en gång i månaden från kamraterna. Kerstin och Margareta var duktiga i att sjunga, så de sjöng på mötena. Alice var bättre på att skriva så hon blev snart sekreterare i klubben, sedan i kretsstyrelsen och under kriget då alla pojkarna var inkallade också i distriktsstyrelsen. Pojkarna återtog ledningen när kriget var slut.

– Varje lördag sålde jag Frihet. Jag var så duktig på att sälja att jag fick pris från förbundet.

Vad fick du då?

– En inbunden årgång av Frihet!

Citat ur kapitel om ALICE HOLMQVIST i Inger Ärlemalms bok ”av kvinnoklass” 1989.