Alice från Svältan

Året är 1929 och Alice sju år.

– Vi bor i en stuga som kallas Svältan, mamma, pappa, min bror Arne och jag. Svältan ligger invid järnvägen Tillberga-Västerås. Pappa är järnvägsarbetare om somrarna och arbetslös på vintrarna, berättar Alice.

Stugan är på ett rum och kök, stor trädgård med fruktträd, bärbuskar och köksland och en lagård där kaninerna bor. Närmaste granne är lokverkstaden i Tillberga.

-Vi ligger allesammans i köket, säger Alice. Mamma och pappa i en utdragssäng och Arne och jag i en utdragssoffa. Mellan sängen och soffan står mammas vävstol.

– Vi har ett matbord med fyra pinnstolar och i ena hörnet en chiffonjé där mamma förvarar lakan och handdukar och pappa har sina stärkkragar i kraglådan. I andra hörnet är den stora murade bakugnen och vedspisen. Bredvid spisen står hinken med rent vatten och slaskhinken.

– Bakugnen minns jag aldrig att mamma bakar i. Den använder vi bara att torka päron i. Vedspisen eldas med slipers från järnvägen. Pappa köper dem billigt. De är förstås arsenikimpregnerade, men det bekymrar ingen. Jag tycker det luktar gott när mamma eldar med slipers.

– Vävstolen står uppe jämt. Mamma väver trasmattor och gardiner. Hon väver för eget bruk, till släkten och ibland på beställning. Mattrasor får den som ska ha vävt hålla med. Ibland får mamma gamla kläder och lakan av fina släkten i Västerås att klippa mattrasor av.

– På vara egna golv ligger alltid hemvävda mattor. Det är så fint till jul när de läggs på nytvättade.

Finrummet i Svältan användes sällan. Där fanns en kakelugn men det eldades aldrig i den. I rummet stod en säng som gick att skjuta ihop så att den blev mycket hög. Den täcktes av ett vackert sängöverkast.

– Men jag minns inte att någon någonsin sov i den!

I rummet stod också skåpet med finporslinet Alice mamma och pappa hade fått i lysningspresent.

I den stora trädgården växte äpple- och päronträd. Och där odlades potatis, rödbetor, morötter, spenat och så fanns där jordgubbar, hallon, krusbär och vinbär.

– Vi fick aldrig äta bären förrän de kokats till sylt. Mamma konserverade och syltade. Alla burkarna stod i jordkällaren tillsammans med kaggen med svagdricka. Det var underbart i den källaren.

Alice går första året i Tillberga skola. Hon går på rälsen den två kilometer långa skolvägen.

– Jag gick alltid och drömde och såsade. En gång höll jag till och med på att bli överkörd av tåget!

Skolan var ett gråmålat trähus i tre våningar. Högst upp bodde Alice småskollärarinna. Det var en stor skola. Varje klass hade sitt klassrum och i källaren fanns det ett badrum med badkar i cement, dusch och gymnastiksal.

– Det fanns en stiftelse i Tillberga som hette Norbergska stiftelsen och den hade bekostat skolbadet och gymnastiksalen. Den betalade böcker och skolmaterial åt eleverna också.

När Alice traskade längs järnvägsrälsen med skolväskan var hon klädd i något omsytt efter fina släkten i Västerås. Ibland hade hon en jumper som mamma stickat. Strumporna var tjocka, oftast hemstickade de också.

– Kläder köptes aldrig. Mamma sydde om kläder hon fått.

I skolväskan hade hon läxboken och matsäcken.

– Jag hade alltid choklad i termos och hårt bröd med stekt ägg. Jag tyckte inte mina smörgåsar var något i jämförelse med de andras korv- och ostsmörgåsar på mjukt bröd.

Cacao och smörgås, det åt Alice på morgonen innan hon gick till skolan, det hade hon i matsäcken och när hon kom hem från skolan fick hon kaffe och hembakt bulle. Varm, lagad mat åt man på kvällen vid 18-tiden.

– Stuvade korngryn med fläsk var standardrätten och till efterrätt åt vi kräm och mjölk. Ibland fick vi stuvad spenat och stekt fläsk – det älskade jag. På söndagarna åt de andra kaninstek, men jag åt bara sås och potatis. Kaninerna vi hade i lagården kunde jag inte äta upp.

– Mamma och pappa hade aldrig mycket pengar. Pappa var ofta arbetslös. När mamma handlade hos slaktaren i Tillberga köpte hon 3 hg köttfärs, det skulle räcka till två middagar åt fyra personer. Men mormor hade gård och jag tror att mamma fick fläsk till korv när hon slaktade.

Alice var ett ensamt barn. Klasskamraterna bodde inne i Tillberga. Det blev inte så att hon lekte med dem när skoldagen var slut.

– Jag lekte med min bror Arne. Han och hans kompis spelade bandy och de lät mig stå i mål. Så hade jag min lekstuga, det var en hundkoja pappa byggt om, och dit smög jag mig undan och läste Allers och Vårt hem, som vi fått av släkten i sta’n. Allers hade klippdockor. Dem lekte jag mycket med.

I Allers fanns också noter till populära visor och Schlagers. Dem spelade Alice på orgeln mamma köpt för 25 kr åt henne för att hon skulle spela psalmer.

– Mamma kom från bondsläkt och var litet religiös. Jag spelade psalmer till jul. Skolfröken lärde mig efter skolan.

Minns ni berättelsen ur Pär Lagerkvists ”Gäst hos verkligheten” där Anders åker dressin med sin pappa? ”Anders satt med benen ut mot lilla hjulet, höll fast korgen och sig själv. Fadern stod på bredsidan mellan de båda större hjulen och skötte staken.

Det blev snart fart. På en liten vänd var de långt utanför staden. Staken tog fasta, jämna tag i gruset, hjulen snurrade allt vad de orkade, vid skarvarna knäppte det som på ett riktigt tåg. Fast det var alldeles lugnt blåste det om dem så de fick dra mössorna långt neråt öronen.

– Håller du fast? skrek fadern dit ner, hukande sig för att få fart.

—Ja! skrek han tillbaks och tittade upp och skrattade. Först var det en rak bit över ängsmark. Blommorna störtade förbi som små prickar, man såg inte vilka det var, upp mot vallen slog en lukt av dem allesammans. Så for de in i skogen. En stark granlukt kom in i draget och en fin, lätt lukt av björk, som ändå väl kunde kännas, och av en och al och tall, det var blandskog, litet av varje. Så kom en liten smultronlukt, för att de for förbi några stånd högst uppe på vallen, de lyste så röda att de syntes långt efteråt, men alltihop for man bara förbi. Där neråt slänten stod alla möjliga blommor, prästkragar, käringtand, smörblommor, natt och dag, små tuvor med klöver som förvillat sig hit, vildhavre, hallonsnår och mycket annat. Allt luktade och lyste ett tag och rusade förbi, granarna björkarna och enbuskarna nere i skogen likaså. Telefonstolparna störtade sig baklänges som om de sprang hem, inte ville vara med.”

Anders hos Pär Lagerkvist åkte dressin till mormor. Det gjorde Alice också.

– Många gånger! Vi åkte alltid dressin hela familjen till mormor i Ransta.

När Alice var 13 år fick hennes mamma jobb som bomvakt vid Västerås Station. Med jobbet som bomvakt följde bostad på stationsområdet. Järnvägsbolaget hade flyttat dit det gamla stationshuset frän Ekolsund. Stugan kallades Lillån.

– Pappa fick fast jobb längs med banan samtidigt. Att sköta bommarna var ett dygnet-runt jobb. När mamma hade råd avlönade hon en avlösare, som då bodde inneboende hos oss.

I Lillån fanns vatten och avlopp inne även om dasset fortfarande stod på gården. Stugan hade tre rum och Alice mamma och pappa fick eget sovrum, Arne sov i finrummet och Alice i köket. Det tredje rummet hyste den inneboende.

Efter fortsättningsskolan och konfirmationen började Alice jobba som springflicka.

– Jag var springflicka i en delikatessaffär på Stora gatan och for med paketcykeln hem till direktörerna på Asea och Metallverkan om de så bara ringt efter en kvarter kaffe. I övrigt fick jag städa och plocka undan. Det tog två år innan jag fick börja expediera vid disken.

Alice hade 25 kr i månadslön. Den gav hon samvetsgrant till mamma men lånade tillbaka det mesta innan månaden var slut.

– Vi var några flickor som höll ihop. Vårt nöje det var att gå Stora gatan fram och tillbaka på kvällarna. Men så föreslog mamma att vi skulle gå med i Östra SDUK, den socialdemokratiska ungdomsklubben. Hon hade till och med tagit reda på när den hade möte nästa gång.

Och så var Alice 16 år och ungdomsklubbist. Kerstin, Margareta, Ulla och Alice blev allesammans uppbördsmän med uppgift att inkassera klubbavgiften en gång i månaden från kamraterna. Kerstin och Margareta var duktiga i att sjunga, så de sjöng på mötena. Alice var bättre på att skriva så hon blev snart sekreterare i klubben, sedan i kretsstyrelsen och under kriget då alla pojkarna var inkallade också i distriktsstyrelsen. Pojkarna återtog ledningen när kriget var slut.

– Varje lördag sålde jag Frihet. Jag var så duktig på att sälja att jag fick pris från förbundet.

Vad fick du då?

– En inbunden årgång av Frihet!

Citat ur kapitel om ALICE HOLMQVIST i Inger Ärlemalms bok ”av kvinnoklass” 1989.