Samtal med Eric Holmqvist
AV Håkan Hermansson
återges här med tillstånd av Malmös socialdemokratiska arbetarekommun
Om texten
Eric min far skrev aldrig några memoarer. Det ville han inte.
År 2002 genomförde dock Håkan Hermansson några intervjuer med honom som blev till en text ”Tankar och minnen från ett liv i politiken”. Hermansson gjorde detta på uppdrag av Malmö Arbetarekommun som ville dokumentera några av partiets veteraner.
Texten har dock aldrig publicerats och jag hade inte vetat om att den fanns om inte Eric haft kvar ett exemplar han fått för att lämna synpunkter på.
Jag har nu fått Arbetarekommunens tillåtelse att publicera texten på denna webbplats. Jag har infört de ändringar Eric ville ha gjorda, lagt till underrubriker och bilder.
Malte avled den 5 maj 1938 efter en motorcykelolycka. Han ersattes av Folke Adler.
Innehållet i denna serie
Inte bara jobb och studier
Bakom glas och ram i hallen i Alice och Eric Holmqvists 30-talsvilla i Solna, bland EWK-karikatyrer och politiska teckningar av Arbetets mästare i genren under mer än fem decennier, signaturen Ludwig, hänger en nöjesaffisch från tidigt 30-tal.
Jag läser den braskande texten: ’ Vår tids nöjespublik vill se sensationer. Även landsbygdens nöjespublik ställer stora anspråk härpå. Vi har alltid sökt att efter bästa förmåga samt efter tillgång på artister anskaffa de största attraktionerna.
Pingsthelgen: Ett program som trotsar all konkurrens. Bland annat ett luftnummer av högsta klass. Trapets-och tandatleterna Trion Wainer, de fenomenala luftartisterna kommer till sommarnöjet Åsarna. Uppträder på höjd, olika nummer. Kan ej beskrivas. Måste ses. Varje besökare kommer att bli ett minne rikare. Kraft, djärvhet, smidighet och elegans. Ett nummer i särklass.”
Det är inte helt lätt att känna igen den, vid tidpunkten för intervjun, 85-årige Eric Holmqvist på affischens svartvita reklamfoton. Men visst är det den gänglige ynglingen som hänger med huvudet ner i trapetsen och bär upp en annan yngling med en kort lina, fäst i munnen.
Ja, hur var det egentligen med cirkus- och tivoliframträdandena i ungdomen? Gick Sverige miste om en stor trapetsartist när Trion Wainer från Svalöv, inklusive Eric och en av hans bröder, lade trikåerna på hyllan?
– Nej, skrattar Eric. Någon cirkusartist blev jag aldrig. Och uppträtt på tivoli har jag heller aldrig gjort. Men affischen ljuger inte. Det började hemma i Folkets Park när vi såg ett par luftakrobater som gjorde övningar. Jag och en av mina bröder, han är borta nu, började träna.
– Så en dag kom en man förbicyklande och sa att jag har sett er grabbar hålla på med det där, vill ni ska jag visa er hur man gör? Han hade varit med i någon gymnastikgrupp i Landskrona och åtog sig att ordna ett framträdande på en fest, som arrangerats för de arbetslösa, 1932 eller 33 bör det ha varit. Det väckte ju visst uppseende att det var grabbar från samhället som höll på med sådant.
– Vi fick bums erbjudanden från annat håll. Från Kågeröd och andra platser. Det var ju på den tiden då det var många brandkårsfester och skyttefester och liknande arrangemang. Sammanlagt blev det ett femtontal framträdanden med Trion Wainer på olika håll i Skåne, i Lunds folkets park, i Ystad och så vidare.
Sedan tog studiejobbet i SSU över igen på fritiden. SSU fungerade också som en kontaktpunkt där pojke mötte flicka och vice versa, där många träffade sin tillkommande. Hustrun Alice mötte Eric just på en ungdomsförbundskongress, men det var senare, på femtiotalet.
SSU fyllde under de här åren en mycket viktig social funktion, vilket man lätt glömmer bort.
– Jag minns till exempel två pojkar, som var lite efterblivna, som var med i klubben hemma. De fick medlemskort och sina stämplar i kortet, fast de ju inte hade något att betala med eller deltog i debatterna och så. Men när det var dans så var flickorna mycket noga med att bjuda upp också dom. Där var en lojalitet som var mycket stor. Man skulle inte sätta någon åt sidan utan alla skulle vara med så långt det gick. Där var flickorna mycket bra.
Trettiotalet och ideologierna
– I Svalöv fanns, typiskt nog för större delen av Skåne, inget kommunistiskt alternativ för en ung och politiskt nyfiken arbetarpojke. Socialdemokratin blev tidigt stark och fick närmast politiskt monopol inom arbetarrörelsen. Eric Holmqvist ser förklaringen till socialdemokratins styrka i Skåne, och det faktum att många, ja flertalet, ledande socialdemokrater i Sverige ur den första generationen hade sin hemvist där, i den tidiga industrialiseringen.
– Kockums och en rad andra stora industriföretag hade sin produktion kopplad till behoven i det skånska jordbruket. På de stora arbetsplatserna uppstod starka fackföreningar. Det fackliga arbetet stod väldigt högt i anseende. Och tidigt var lojalitetsbanden till partiet fasta, särskilt i städer som Landskrona, Helsingborg och Malmö.
Vilka frågor var viktigast för dig, som ung under trettiotalet?
– Ja, sedan jag engagerat mig i SSU så handlade det om att föra fram SSU:s idéer. Men sedan jag kommit i kontakt med Handels så var det vissa sociala frågor för handelsanställda som jag engagerade mig i. Öppethållningstider i butikerna, till exempel. Fackets inställning var ju att hålla nere öppethållandet.
– Jag kom senare också med i en utredning, ledd av Ulla Lindström, som handlade om varudistribution. Där satt en rad professorer och jag var väl lite udda i sällskapet. Men den utredningen påverkade mig rätt mycket. Jag blev mer och mer intresserad av fri marknad, en fungerande marknad med konkurrens mellan företagen för att få lägre priser. När jag nu ser vad som har hänt har det visat sig att man inte lyckats särskilt bra med det där.
Frågan om statssocialism och socialiseringar, intresserade den dig?
– Ja, det är klart jag började läsa om det där. Men efter hand insåg jag att den ende som hade något att ge var Nils Karleby i Helsingborg. Hans bok ”Socialismen inför verkligheten” är en utmärkt vidräkning med det dåtida svenska samhället. Han ger en motivering till varför man ska kämpa.
– Karleby bygger inte alls på Marx eller den ortodoxa socialismen. Han säger bland annat att vår verksamhet, socialdemokratins uppdrag, kan vi inte finna i teorier eller statuter. Utan gå till protokollen i fackföreningar och partiföreningar, där kan du se vad socialdemokratin är och vad den gör.
– Hans tankegång delades av Ernst Wigforss. Han och Karleby hade medverkat i en socialiseringsutredning under 20-talet och bägge var ju väldigt intresserade av de ideologiska frågorna. Men lika bestämt motståndare till kommunism och dogmatiska föreställningar. Det tog jag starka intryck av.
Det handlade alltså om en praktiskt inriktad reformism?
– Ja, just det. Och jag tror det var lyckosamt att det fanns en person i vårt lilla land som tog upp de problem vi arbetade med i partiet och fackföreningsrörelsen på det sätt Karleby gjorde. Dessvärre gick han ju bort alldeles för tidigt, 34 år gammal.
Och du var aldrig som ung lockad av radikalare socialistiska riktningar?
– Nej, inte alls. Jag tog tidigt ställning för Karlebys praktiska förhållningssätt och i viss mån kan man väl säga att han också präglade Per Albins politiska inställning.
Den tidiga nazismen, med en del rötter på den skånska landsbygden, var inte ett fenomen Eric Holmqvist personligen konfronterades med.
– Jag såg en del av den, de hade till exempel möten på hotellet därhemma. Men perioden var egentligen förbi. Torsten Nilsson och Yngve Gyllin hade ju deltagit i en kampanj mot nazisterna och gjort det med den äran. Men den mattades snart av.
– Jag var själv aldrig med i debatter mot dem. Det var folkpartister och andra, som jag mötte. I efterhand får jag väl säga att det där, som bland annat var lokaliserat till Sjöbo, har jag uppfattat som en slags bondedumhet. Sven Olle Olsson i Sjöbo har jag ju träffat flera gånger då han var centerpartist och han verkade då skäligen beskedlig.
Torsten Nilsson, sedermera bland annat socialminister och utrikesminister, var en person som redan i ungdomsåren påverkade den 12 år yngre Eric. De kom senare att mötas i såväl Erlanders som Palmes regeringar. Men det var i egenskap av redaktör för SSU:s tidning Frihet som Torsten Nilsson påverkade sin yngre skånske förbundskamrat.
– Ja, han hade förmågan att ta upp intressanta frågor och Frihet under hans tid var nog den tidning jag tog mest intryck av.
Om du ska peka ut någon som mest påverkade dig ideologiskt och politiskt, var det Nils Karleby då?
– Jag skulle tro att jag då säger Per Edvin Sköld. Det var den mest rättrådiga person jag träffat. Han var visserligen ofta burdus, men en lysande begåvning. Det framgår inte minst när man går igenom protokollen från samlingsregeringens tid att han bar en omänskligt stor börda som försvarsminister. Men han tvekade aldrig att ta på sig obehagliga uppgifter av lojalitet med regeringen. Jag kom mycket i kontakt med honom, kanske mer än någon annan.
Sköld var tidigt aktiv i den fråga, som Eric Holmqvist, betraktar som den kanske största enskilda framgången för socialdemokratin under hans egen tid i politiken — pensionsfrågan.
– Den kom att efterhand överskugga alla andra frågor. Att införa en tjänstepension för alla människor var ju en central rättvisefråga.
– När Per Edvin vid ett tillfälle tog upp frågan i riksdagsgruppen var det någon som ängsligt invände att ”då kommer de att kräva folkomröstning”. Då sa han: jaha, är det fel? Om det kommer dithän har vi ju en linje som verkligen går att visa upp. Om vi är tveksamma och inte tror att vi kan vinna ska vi givetvis inte ge oss in i det. Men vill vi genomföra det hela så ska vi ägna all vår kraft åt frågan. Då var det någon som sa: den jäkla Per Edvin, nu vill han komma ifrån det. Men det blev som det blev, en folkomröstning.
Hur förklarar du att så många framstående politiker, främst socialdemokratiska, ur den här och en tidigare generation, kom från Skåne?
– Ja, jag har ju upptäckt att redan på 1800-talet fanns en grupp skåningar som hade avgörande inflytande över svensk politik. De var ju då liberaler som Jules Stiernblad och Arvid Posse — på många sätt mycket progressiva människor. En som var lite för sig själv och som jag skrivit om var juristen Per Axel Bergström från Kristianstad som var i ständig kontrovers med Posse. Jag blev imponerad av honom. En redbar och sanningssökande person, som blev civilminister men i verkligheten fungerade som statsminister. Han var en av dem som till sist vände i rösträttsfrågan, även om det tog tid.
– Sedan har vi ju det här gänget — Per Albin, Gustav Möller och Fabian Månsson från Blekinge, men tidningsman i Malmö. De var ju alla med i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen vid förra seklets början. Det intressanta med de båda skåningar som senare kom att få centrala uppgifter, Per Albin och Möller, var ju att de aldrig fick något politiskt uppdrag i Skåne.
– Det var först sedan de upptäckts av Hjalmar Branting och kommit till Stockholm som de fick sina roller. Naturligtvis sedan de tillägnat sig Brantings ideologi och visat lojalitet med partiledningen.
En framstående socialdemokratisk politiker ur denna generation, som Eric Holmqvist också mötte och senare lyssnade på i riksdagen — utrikesministern, översättaren till svenska av Marx Kapitalet med mera, Rickard Sandler, ger han ett mindre smickrande eftermäle.
– Sandler fanns ju med i den där gruppen av socialdemokratiska ungdomspolitiker. Han angrep Per Albin för att denne tagit på sig för många uppgifter. Han var inte bara partiexpeditör utan också redaktör för Socialdemokraten och mycket annat. Men det var ju ingen som förbjudit Sandler att vara aktiv och ta på sig uppdrag, så det tyckte jag var ett dåligt argument.
– För mig framstod han alltid som en viktigpetter.