Magnus Book överlevde kinesiska Boxarupproret

Uppdaterad text!

Främlingar på ett tåg

I augusti 1901 gör en medarbetare på Eskilstuna Kuriren ett litet scoop. På Kolbäckståget möter han ett ungt par som sjunger sånger på ett främmande språk. Mannen har ett ”missionärsutseende” och kvinnan har ett barn i knäet. De sjunger på kinesiska får han veta, har missionerat i Kina och just kommit hem efter att överlevt förra årets dramatiska händelser där.

I Kuriren sätts rubriken ”Mellösa-dottern som bevittnade Pekings belägring”. Den hänger inte med, men ett stort antal tidningar publicerar den i sin helhet eller i delar.

Knappt ett år tidigare befann de sig i Beijing. Predikanten Magnus Book, hans gravida hustru Mathilda och deras döttrar Esther och Ruth var belägrade i det kinesiska kejsardömets huvudstad.

Utanför ambassadområdets murar förberedde sig delar av den kejserliga armen och den fruktade boxarmilisen för att storma. Inom området fanns 473 civila utlänningar, 409 soldater från 8 olika länder och 3 000 civila kineser. Redan hade 100-tals utlänningar mördats utan hänsyn till om de är predikanter, kvinnor eller barn.

Magnus Book och Mathilda, som avslutat sitt uppdrag på missionsstation i Toto Cheng var på väg hem, men fastnade på grund av oroligheterna i Beijing.

Kejsarinnan har beordrat utlänningar att lämna staden. Men de utländska flyktingarna vågar inte ge sig ut, särskilt inte sedan tysk diplomat som försökt förhandla slogs ihjäl på gatan. Sedan 20 juni är ambassadområdet omringat.
Området attackeras med artilleri och underjordiska sprängladdningar. Anfallen lyckades nästan. Försök att undsätta de belägrade har stött på hårt motstånd och måst avbrytas.

Varför var Magnus, Matilda och deras barn i Kina? Och varför ville man mörda dem?

Ett släktforskningsprojekt

Den här texten är ett resultat av min släktforskning, som ibland är lite grand som att leta efter en nål i en höstack. Det enda jag hade att utgå från var ett minne av att min mormor berättade att hon haft en släkting som varit missionär i Kina under boxarupproret. Uppgift om namn, kön eller hur nära släkt de var hade jag inte.

Jag började därför gå bakåt i hennes släktled. Där fanns gott om stora familjer. Tyvärr tycktes det inte finnas någon med noterad flyttning utomlands. Men så plötsligt, och det här var efter ett antal års sökande, fann jag en man noterad som predikant i kyrkböckerna. Hans födelseår indikerade att skulle kunna ha varit i Kina vid tiden för förra sekelskiftet. Detta var Magnus Sigfrid Bok Ålander Andersson. Han skulle själv skriva sitt efternamn Book. Utresan till Kina fanns givetvis också registrerad, men i en helt annan församling än där hittills vistats.

Parallellt hade jag börjat samla på mig information om den svenska missionen i Kina. Det finns en hel del material på nätet. Särskilt intressant är en rapport till en stor konferens i Stockholm 1899. Här fanns bland annat en rapport om en nyligen gjord resa i Kina där Magnus och hans familj var omnämnd. Jag fann även Anna-Maria Claessons avhandling som även den, i en bilaga nämnde Magnus Book. Här fann jag också uppgiften att familjen varit i Beijing under belägringen. Jag har haft stor hjälp av Familysearch. Den vägen fick jag reda på att han levat i USA och även dött där. Via Familysearch kunde jag också komma åt Findagrave och därmed fann jag inte bara begravningsplatsen utan även en bild på hans och hustruns gravar.

Här fann jag också information som ledde mig till en lokal frikyrkoförsamling, på vars webbplats Magnus Book var angiven som en ledande gestalt. Denna väg fick jag kontakt med hjälpsamma personer som beklagade att de inte hade någon skriftlig information, men däremot letade fram den bild som återges här ovan.

Nu saknades främst några ord av Magnus själv. Via KB:s tjänst Svenska Dagstidningar fick jag faktiskt träff. Upphovsrättshänsyn gör att man via webben bara kan läsa artiklar som är 100 år gamla, men det räckte i det här fallet.

För det första fann jag ett ganska omfattande material om oroligheterna i Kina från maj 1900 till och med hösten samma år. Men det fanns också ett antal artiklar där Magnus Book var omnämnd. Väl hemma blev han intervjuad på tåget till Kolbäck. Han genomförde också en föredragsturné som åtminstone i ett fall refererades i pressen.

”Nålen i höstacken” blev till slut en ”spik man kunde koka soppa på”.

En ung man med en mission

Magnus Book föddes 1861 som ett av sexton (!) syskon i en familj som bodde på Ramby ägor i Löts socken (idag Enköpings kommun) söder om Uppsala. Han var min mormors, Elsa Anderssons, mormors bror. Redan vid tolv års ålder började han arbeta som dräng i en grannby. 1874 dog hans far, den tidigare indelte soldaten Anders Bok. Book återvände till föräldrahushållet, men flyttade till Stockholm under våren 1875. Vid fjorton års ålder registreras han som okvalificerad arbetare. Någon gång under 1880-talet ändras hans liv och han börjar religiöst arbete. I kyrkoboken för år 1890 nämns han som ’evangelist’. Att missionärer hade enkel bakgrund som arbetare eller jordbrukare var, enligt forskaren Anna-Maria Claesson, inget ovanligt.

Kvinna från frikyrkohem

Mathilda Mobäck (ev Moback) föddes 1872 i Alberga, Mellösa i Södermanland. Hon växte upp i en starkt frikyrklig familj. Hennes föräldrar vägrade att låta döpa sina barn i församlingens kyrka. Frikyrkorörelsen ansåg att statskyrkan var alltför auktoritär. Dop skulle kunna förrättas av vem som helst.

Församlingens präst hämnades genom att vägra skriva in barnens namn i kyrkboken. Där stod bara födelseår och kön, men inte vad barnen hette.

När Magnus och Matilda träffades vet jag inte, men i januari 1893 gifter de sig. De bor tillsammans någon vecka i Grönalund i Flen dit Magnus flyttat från Stockholm ett år tidigare. En månad efter äktenskapet är de på väg till Kina.

Magnus är nu etablerad predikant och det är mycket troligt att det är frikyrkoverksamheten som förenat dem.

I Kina

Magnus och Matilda har rekryterats av Svensk-amerikanen och världspredikanten Fredrik Franzon. Han har lovat Christian and Missionary Alliance (C&MA) att rekrytera 200 missionärer till Kina. Franzon hade först tänkt rekrytera svenskamerikaner, men utvidgade sökandet till Sverige.

Magnus och Mathilda verkar resa via USA. Kanske var det också ett stopp i England där organisationen hade en utbildning i engelska för missionärerna.

C&AM sänder 1892 och 1893 sammanlagt 40 missionärer till Kina. Väl framme tas de om hand av kandidat Emanuel Olsson som följer dem till provinsen Shan-Shi nordost om Gula Floden och nära den Kinesiska muren. Här sätts de återigen i skola, nu för att lära sig kinesiska. Nästan hela första året används till detta. Därefter sätter man igång med att öppna upp missionsstationer på olika platser.

1894 föds dottern Esther i Tung Chung. Var denna plats ligger är inte klart. Överhuvudtaget är det ett problem med de kinesiska ortsnamnen från den här tiden. Den latiniserade stavningen på 1800-talet är inte densamma som idag. Dessutom har de kinesiska namnen ofta ändrats.

Magnus och Mathilda sätter upp sin verksamhet i Toto Cheng. Magnus iordningställer ett kapell och en skolsal. För det får han beröm av Emil Jakobsson som passerar på en rundresa. Familjen har nu en dotter till, Ruth. Jakobsson finner flickorna rara. Han beskriver besöket i en rapport till den stora Kinakonferensen i Stockholm 1899.

Missionsarbetet

Fredrika Hallin har beskrivit hur verksamheten vid en missionsstation i Kina kunde te sig. Arbetet på stationen, där man bor, skriver hon, är ganska omväxlande; besök i hemmen, gästmottagning, klassundervisning, enskild undervisning samt sjukvård, opieasyl- och skolverksamhet.

Läkareverksamhet och opieasylverksamhet äro lämpliga medel att vinna folkets förtroende på nya platser. I allmänhet är det ganska lätt att bota kinesernas sjukdomar. De hafva stor tro både på våra böner och vår medicin. Men, om de ej blifva bra strax, så händer det, att de låta intala sig att begagna kinesisk medicin. Så snart de höra, att missionären kan bota sjukdomar, tändes ett nytt hopp hos många sjuka, som förtviflat om att någonsin blifva friska. De hafva ej råd att kalla en kinesisk doktor, och dessutom äro de flesta af deras infödda läkare ej värda detta namn. Många hjärtan och hem öppnas för evangelium genom läkareverksamheten.

Besök i hemmen äro i allmänhet ganska tröttsamma i synnerhet på ställen, där man ej varit förr. Ofta kan man få gå gata upp och gata ned utan att blifva inbjuden. Ibland sitta några kvinnor utanför platser, där man går förbi. Man hälsar vänligt, men kvinnorna skynda sig in och stänga dörren. Ibland lyckas det dock att blifva inbjuden i huset. Man bjudes att sitta ned och dricka te. Man språkar om hvarjehanda. De granska noga missionärens dräkt och person och hafva så mycket att fråga om. De förundra sig öfver våra stora fötter och undra inom sig, om vi icke ändå äro förklädda män. De fråga, hvarför vi kommit den långa vägen till Kina och lämnat våra föräldrar och syskon. Vi få då tillfälle att frambära evangelii budskap. Kanske där är någon, som vill lyssna till. Men man blir ofta afbruten af hvarjehanda frågor, som icke alls höra till ämnet. »Hvar äro edra skor köpta?» »Har skräddaren sytt eder klädning?» »Huru ser det ut i edert land?» o. s. v. Vid afskedet lämnar man en traktat eller tryckt sång och ber dem snart komma och hälsa på. Ofta bruka vi äfven vid första besöket lära dem en kort bön.

Varför missionerade man?

Runt artonhundratalets början drog en väckelserörelse genom det protestantiska Europa. Rörelsen fokuserade på den individuella frälsningen. Den var antiauktoritär, därmed ett alternativ till traditionella klassuppdelade samhället och på många sätt en föregångare till senare folkrörelser.

De personer som drogs med i den upplevde en stark individuell utveckling, en ny syn på sig själva och på samhället. Detta var en upplevelse som man gärna villa dela med sig av och inte minst till människor i det som senare skulle kallas utvecklingsländer. Med någon modifiering av skrivsättet i brev och artiklar skulle missionärerna kunna jämföras med dagens aktivister för mänskliga rättigheter och jämställdhet.

De som gav sig ut som missionärer var ofta yngre och med enkel bakgrund. Svenska missionärer var i hög grad dessutom kvinnor. Att man inte skulle vara för gammal var ett krav från missionsorganisationerna. Yngre förväntades ha lättare för att lära sig främmande språk, vilket ansågs vara en förutsättning för framgångsrikt missionsarbete.

Det kan vara lätt att uppfatta missionärerna som ett verktyg för den europeiska kolonialismen. Oftast tycks de dock ha sett sitt uppdrag som att motverka kolonialismens negativa följder och upprördes över hur den infödda befolkningen behandlades. De svenska missionsorganisationerna tycks också ha verkat utifrån en omfattande kunskapsbas om Kinas historia, kultur och geografi, vilket återspeglas i den omfattande dokumentationen till Stockholmskonferensen 1899.

Boxarupproret

De europeiska stormakterna och Japan hade mot slutet av 1800-talet börjat inkräkta alltmer i Kina. Genom överlägsen militärmakt hade man tvingat kejsardömet till ytterligare eftergifter. Vissa områden stod helt under utländskt styre och för utlänningar i Kina gällde inte kinesisk lag.

Under samma period ökade också närvaron av missionärer, vars verksamhet var en del av det som Kina tvingats acceptera.

Även om den utländska närvaron förde mig en del positivt som sjukvård, behandling av opiummissbrukare och utbildning fanns det givetvis en folklig upprördhet över utlänningarnas uppträdande. Respekten för kinesisk tradition och religion var låg. Även missionärerna brast i det.

Quing-dynastien och den styrande eliten hade tvingats till förödmjukande eftergifter. Dessutom var dynastin i sig själv också utländsk. Vreden mot utlänningar kunde drabba dem själva.

1894-95 förlorade Kina ett krig mot Japan. Det ledde till nya eftergifter.

I hela norra Kina fick utlänningar fly mot kusten. Ofta fick de lämna allt och ge sig av som de gick och stod. De som boxarna fick tag på torterades och slogs ihjäl. Ingen hänsyn togs till kvinnor och barn.

Magnus och Mathilda Book har tur. De har lämnat över missionsstationen och är på väg hem när upproret utbryter. Deras efterträdare har inte samma lycka.

200 missionärer och anhöriga dödades i upproret. 66 av dessa var svenskar och av dem 15 barn. Antalet svenska offer var oproportionerligt stort. Förklaringen till det är sannolikt att svenska missionärer var särskilt aktiva i nordvästra Kina som var ett av mest utsatta områdena under upproret.

Belägringen

Familjen Book når Beijing den 7 juni. Oroligheterna gör att de inte kommer vidare. De bor först i ett hus som tillhör en norsk missionär. Situationen blir dock alltmer hotfull i staden och när den tyske representanten lynchas på gatan söker de skydd på det utländska legationsområdet.

De utländska representationerna är samlade i ett särskild område nära ”Himmelska fridens torg” och kejsarpalatset (Den förbjudna staden). Från 19 juni väntar här nu 55 dagars belägring.

Boxarmilisen och de reguljära kinesiska trupperna är numerärt totalt överlägsna och har dessutom tillgång till modernt artilleri. Alla måste hjälpa till med försvaret även civila män och kvinnor. Magnus är nära att träffas av en kanonkula. Den landade framför hans fötter och han spar den som ett minne.

Boxarna erövrar delar av området och bränner ned fler byggnader.

Hemma i Sverige växer nu medvetenheten om att många landsmän är i fara i Kina. Utrikesdepartementet begär in information om antal svenskar i Kina från missionsförbunden och den svenske konsuln i Shanghai. Man utfärdar en rekommendation om att upphöra med att sända missionärer till Kina. Information till allmänheten om namnen på de i riskzonen verkar dock inte spridas. Det är inte förrän i november som svenska tidningar publicerar listan och då är många av dem redan döda.

För de belägrade blir situationen allt värre. Det är ont om mat. Matbristen innebär slutet för dottern Ruth. Hon begravs tillsammans med 30 stupade engelska soldater.

Information når vare sig in eller ut. Tidningarna i Europa lämnar helt motstridiga uppgifter. Ena dan påstås att de belägrade befriats och nästa att alla massakrerats. En del budbärare tar sig tydligen ändå igenom och de för med sig brev insydda i skosulorna. Därför vet de belägrade att en internationell undsättningsstyrka är på väg.

Den 14 augusti når den fram till Beijing och belägringen hävs.

Först kommer en brittiska styrkan som består av indiska hinduer. Efter tre dagar är staden rensad för fiender och Den förbjudna staden intagen. Kejsarinnan som uppmanade till mord på utlänningar flyr. En vecka efter det trupperna anlänt kan de belägrade lämna legationsområdet och bo ute i staden.

Familjen Book verkade kunna andas ut. Nu föds dottern Rebecka (kallad ”Tabby”).

Men farorna var inte över än. De utländska styrkorna började nu ta hämnd på befolkningen. Ryska styrkor satte eld på det hus familjen Book bor i. Magnus lyckades genom att få tag i en rysk officer få stopp på det hela och rädda sin hustru och sina barn.

Familjen Book lämnar så småningom Beijing. I november anländer de till Shanghai. Magnus kan förse den svenske konsuln med uppgifter om tolv mördade landsmän. Denna rapport går vidare till Utrikesdepartementet och publiceras i svenska tidningar i mitten på november.

Följderna

De utländska militärstyrkorna lyckades slå ned upproret i Kina. Bestraffningen av tillfångatagna boxare var grym. Kina tvingades till en ny förödmjukande överenskommelse det sk Boxarprotokollet.

I detta ålades Kina ett stort skadestånd och fick göra en rad andra eftergifter. Upproret fick långtgående inhemska konsekvenser. Den tidigare dominerande, konservativa eliten förlorade sitt inflytande. Omfattande reformer och moderniseringsprogram genomfördes.

Den kejserliga dynastin hade tappade sin prestige var nu ohjälpligt skadad. Tillsammans med missnöjet med de västerländskt inspirerade reformer som drevs igenom bidrog detta till att kejsardömet störtades i revolutionen 1910-11.

Vad hände sedan?

Familjen Book återvänder till Sverige i april 1901. De bor sedan ungefär ett år i Strömsholm, Kolbäck, Västmanland.

Särskilt inom missionsrörelsen finns ett stort intresse av att ta del av vad de varit med om. Familjen Book var ju de enda svenskar som upplevde belägringen. Under hösten genomför Magnus en föreläsningsturné inom frikyrkan i Bergslagen och Sörmland. Han spar inte på dramatiken i berättelserna och uppträder även i kinesisk dräkt. Förmodligen får besökarna även höra psalmer på kinesiska.

1902 utvandrar familjen till USA. De bor först i Illinois, men flyttar sedan till Minnesota.

De får fyra döttrar till. Ruth föds 1903 och får samma namn som dottern som dog i Kina. Elisabeth föds 1905, Sarah 1908 och Olga 1910.

Magnus fungerar som pastor i Constance Frikyrkoförsamling i Andover Minnesota 1912-1927. Han dör där 1938, men är fortfarande ihågkommen som en betydande person i församlingen.

Mathilda lever till 1951 och dör i Hennepin, i samma delstat. De är bägge begravda på Constance Evangelical Free Church Cemetery i Andover norr om Minneapolis.

Döttrarnas livsöden har jag mycket begränsad information om. Esther, som föddes i Kina och upplevde boxarupproret, gick ur tiden 1976.

Ruth följer föräldrarna och är också aktiv i Constance Frikyrka. Det är tack vare henne som församlingen kunde bygga en ny kyrka år 1981.

Elisabeth gifte sig med Oscar William Ohlson och levde större delen av sitt i Hennepin Minnesota. De fick två döttrar Joan Sharon (f 1938) och Judith Beth (f 1942). Elisabeth avled 1988. Judith gifte sig 1969 med Stanford Carlson i Hennepin. Man kan undra om kunskapen om vad morfar och mormor gick igenom förts över till denna generation.

”Mycket har vi fått lida”, säger Magnus till journalisten på Kolbäckståget , ”men spännande äventyr har vi också genomgått och jag ångrar ej att jag fått vara med”. Han syftar förmodligen på hela perioden (sju år) han verkat i landet och säger också att han tänker återvända till ”sitt Kina”.

Så blev det inte vad det verkar. Magnus och Mathilda vilar i Constance i Minnesota, men deras gravar hade, liksom 66 andra svenskars, kunnat ligga i en helt annan del av världen.

---

Källor:

Avhandlingar, rapporter

Tidningsartiklar

• Ystad Allehanda, Det övriga Sverge – De svenska missionärerna i Kina, 1900-08-10
• Stockholms Dagblad, Missionärerna i Kina, 1900-11-10
• Norra Hallands Tidning, De mördade svenska missionärerna, 1900-11-14
• Hemlandsposten, Yttre missionen, Af de undsluppne, 1901-05-10
• Södermanlands Nyheter, Om belägringen i Peking, 1901-05-31
• Eskilstuna Kuriren, Mellösa-dottern som bevittnade Pekings belägring, 1901-08-07

Klicka här för att skapa en pdf av texten!