Tankar och minnen från ett liv i politiken – (3)

Militärer övar strid med bajonett

Samtal med Eric Holmqvist

AV Håkan Hermansson
återges här med tillstånd av Malmös socialdemokratiska arbetarekommun
Om texten

Eric min far skrev aldrig några memoarer. Det ville han inte.

År 2002 genomförde dock Håkan Hermansson några intervjuer med honom som blev till en text ”Tankar och minnen från ett liv i politiken”. Hermansson gjorde detta på uppdrag av Malmö Arbetarekommun som ville dokumentera några av partiets veteraner.

Texten har dock aldrig publicerats och jag hade inte vetat om att den fanns om inte Eric haft kvar ett exemplar han fått för att lämna synpunkter på.

Jag har nu fått Arbetarekommunens tillåtelse att publicera texten på denna webbplats. Jag har infört de ändringar Eric ville ha gjorda, lagt till underrubriker och bilder.

Värnplikt vid Tingstäde
Eric inne på Tingstäde fästning
Tingstäde fästning sett innifrån.
Hans Hedtoft
Hans Hedtoft Hansen, dansk socialdemokrat, statsminister efter kriget
1945 gick flytten till Malmö
Arnold Sönnerdahl
Arnold Sönnerdahl, legendarisk chef på HSB Malmö
Restaurang Pilgården Malmö
Restaurang Pilgården, Malmö Fotograf: Sune Sundahl

Innehållet i denna serie

Krigsåren

Eric Holmqvist fick sin värnpliktsutbildning på Gotland. Vid krigsutbrottet i Norden 1940, under de kritiska aprildagar då Norge och Danmark ockuperades, inkallades han till Kristianstad där truppen utrustades och sedan fördes i bussar ner till Österlen.

– Där möttes vi av en kapten, en tokstolle av första ordningen, som ställde upp oss och sa att vi skulle svära med liv och blod att försvara fosterlandet och så skulle vi stampa med höger fot för att bekräfta det. Han var nazist, visade det sig.

– Det var min första upplevelse, en smula märklig. Nå, nazisten försvann och ersattes av en annan kapten som i det civila var skeppsredare från Trelleborg. Honom blev jag synnerligen god vän med.

Alla var besjälade av att slåss, att göra en insats. Eric kan inte minnas att någon bland de inkallade ifrågasatte sin tjänst eller ville hålla sig undan.

– Sedan får man höra att när Per Albin sagt att vår beredskap var god så var det ren lögn. Då frågar jag mig hur man kommit fram till det att vår beredskap inte var god? Vilka hot fanns då mot Sverige? Vad jämför man med?

– Inte hade tyskarna då råd att sätta in sina bästa resurser mot vårt land. Både en analys av fakta, som vi känner dem nu, och mina egna erfarenheter av de stämningar som rådde under de här dagarna gör att jag tycker att Per Albins uttalande står sig mycket väl.

Regeringen tvingades till en rad eftergifter under de första krigsåren mot tyskarna. Det fanns en stark antinazistisk opposition som också riktade sig mot regeringens politik, företrädd av personer som Torgny Segerstedt, Ture Nerman, Amelie Posse och andra. Hur såg du på det då?

– Om jag får uttrycka det så, så hade man inget emot att det fanns en diskussion och en opposition i de här frågorna. Men då kom man också till frågan om alternativet, vad man kunnat göra istället. På det hela taget tyckte jag att det var en balanserad politik.

– I början av kriget fanns ju en stark aktivism för Finlands sak. Det ställdes till och med krav på att Sverige officiellt skulle ställa upp och skicka över trupp. Det påstås att Axel Pehrsson-Bramstorp, bondeförbundets ledare som var jordbruksminister i samlingsregeringen, uppvaktades av en delegation äldre herrar i ärendet. Han uppmanade dem att själva åka över som frivilliga och när de hänvisade till sin höga ålder lär han ha sagt att ”herrarna i varje fall kunde ha stupat, det hade väl gett ett gott intryck?” Jag vet inte om det är sant, men det är inte helt uteslutet att han skulle kunna ha sagt något sådant.

I Malmö kom Eric i kontakt med de danska judiska flyktingarna som kommit över Öresund i den räddningsaktion som genomfördes hösten 1944 med den svenska regeringens medverkan.

– Jag hade ofta sällskap med dem på tåget och fick senare många goda vänner bland dem. Det var då vi bildade föreningen Norden med danskarna och norrmännen och hade underhållningskvällar tillsammans. En av de bästa sakerna regeringen gjorde, men som man väl aldrig fick något erkännande för, var just när man välkomnade de danska judarna till räddningen i Sverige.

Fanns det några hemliga kontakter över sundet, till partikamraterna där?

– Ja, men det fick ju vi i SSU inte veta så mycket om. Mer än att Harald Lindvall, chefen för Folkets Park, det förstod vi, hade kontakter med Hans Hedtoft Hansen, som blev partiordförande och dansk statsminister efter kriget. Han var här i Sverige under kriget. Men jag har inte forskat särskilt i detta.

Att Per Albin Hanssons insats under krigsåren är svår att överskatta är Eric Holmqvists övertygelse.

– Han var nog den ende som kunde ha varit en representativ statsminister under den tiden. En väldigt godhjärtad människa och en man som vägde orden väl. Det fanns ju borgerliga som försökte få bort honom och ersätta honom med ett annat ”samlande” namn, helst från näringslivet, men det lyckades ju inte alls.

Flytten till Malmö

Eric jobbade och bodde kvar i Svalöv till 1945 då han fick erbjudande om att komma till HSB i Malmö och bli ombudsman. Det var underförstått att han samtidigt skulle ta ordförandeposten i Skånes SSU-distrikt och ägna den tid han behövde åt det uppdraget.

– Betecknande för den tiden, med många originella och begåvade personer, var en man som hette Sönnerdahl, som bland annat också var verksam i Handelsarbetareförbundet. När jag kom upp till honom på HSB sa han: jaha, och vad har du sysslat med då?

– Jag sa att det är nog inget som du begriper för jag har arbetat med frökontroll i många år.

– Vad säger du! Då är du som klippt och skuren för det här uppdraget.

Eric flyttade in på Pilgården i närheten av Triangeln. Solidar drev en restaurang i huset så den unge Eric slapp laga sin egen mat varje dag.

Partiarbetet kom mycket att handla om organisationsfrågor, med uppbyggnad av kontakter mellan partidistriktet och fackföreningarna. Inför valen fanns sedan gammalt en tradition att samla representanter för samtliga fackföreningar, inklusive ordföranden för FCO, fackliga centralorganisationen, till överläggningar där det lades fram förslag på frågor som skulle föras fram i valagitationen.

– Det var ett bra upplägg, för då lärde jag mig hur viktigt det är att informera. Vet man bara lite grann om vad som är på gång, ja då är människor gärna med på noterna. Annars kan det gå snett.

– Vi byggde också ut något som hette Aktiva Klubben. Och den har kanske diskuterats ibland. Den var egentligen formerad mot kommunisterna på arbetsplatserna. Vi ville ha en permanent organisation för att kunna bevaka dem.

– Det finns några formuleringar där, i något protokoll, som har spökat emellanåt som tecken på odemokratisk inställning. Men det fanns inget odemokratiskt i verksamheten, vi hade full rätt att bygga upp en sådan organisation och få information och se till att informationen gick vidare. Jag tror klubben fyllde en bra funktion.

Efterkrigspolitiken i Sverige präglades av rädsla för ekonomisk kris och en ambition hos den samlade arbetarrörelsen att ingripa kraftfullt i det ekonomiska skeendet och i den ekonomiska planeringen. Sverige fick en hård planhushållningsdebatt.

– Ja, efterkrigsprogrammet satte ju sin prägel på jordbrukspolitik och arbetsmarknadspolitik och man frågade sig om inte tiden var mogen att rationalisera. Om jobbaren på verkstaden måste acceptera förändringar, måste inte de som arbetar inom jordbruket också acceptera det? Den debatten kom igång då och flödade ut på andra områden. Med facit i hand kan ju sägas att det var lite opåkallat med de här stora planerna. För det blev ju inte en svag ekonomisk utveckling som man trott vid krigsslutet, utan tvärtom. Kanske gjordes en felbedömning, men å andra sidan igångsattes så mycket positivt att efterkrigsprogrammet var välmotiverat i alla fall. Inte bara rationaliseringen av jordbruket utan också annat.

Eric jobbade som ombudsman i HSB i Malmö i två år, fram till 1947. Därefter anställdes han som studiesekreterare i Svenska Handelsarbetareförbundet, föregångaren till Handels, ett jobb han skötte fram till 1957.

Från fredsåret 1945 och fyra år framåt var han samtidigt ordförande i Skånes SSU- distrikt. 1949 valdes han till ordförande i Malmö arbetarekommun, en post han behöll fram till 1962.

– Under de här åren, från krigsslutet fram till 1953 arbetade jag mycket med att förnya föreningslivet i Malmö och i Skåne. Till arbetarekommunens möten tog vi till exempel in vetenskapsmän från olika discipliner för att hålla föredrag. Vi höll också stora familjemöten, med ibland upp till 2000 deltagare, bland metallare och textilare.

När du nu ser tillbaka, hur var det möjligt för socialdemokraterna att regera Malmö under så lång tid?

– Vi förde en politik som gick ut på en viss återhållsamhet med skatterna. Det är en inte helt oviktig delförklaring. Socialdemokraterna då ville visa att de kunde styra och utveckla staden utan att höja skatterna. Det gick att lösa problemen ändå. Och det gick för att Malmö var en så bärkraftig stad under de åren.

– Skattehöjningarna kom senare, i en annan tid med andra problem. Men jag vill säga att jag aldrig varit för skattehöjningar för deras egen skull. Jag har varnat när folk sagt att det är självklart att vi kan öka på, vi måste vara försiktiga också.


Lämna ett svar

Upptäck mer från Skåne, Gotland och allt däremellan

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa