Tankar och minnen från ett liv i politiken – (5)


Samtal med Eric Holmqvist

AV Håkan Hermansson
återges här med tillstånd av Malmös socialdemokratiska arbetarekommun

Bilden

Foto från officiellt besök i Sovjetunionen

Om texten

Eric min far skrev aldrig några memoarer. Det ville han inte.

År 2002 genomförde dock Håkan Hermansson några intervjuer med honom som blev till en text ”Tankar och minnen från ett liv i politiken”. Hermansson gjorde detta på uppdrag av Malmö Arbetarekommun som ville dokumentera några av partiets veteraner.

Texten har dock aldrig publicerats och jag hade inte vetat om att den fanns om inte Eric haft kvar ett exemplar han fått för att lämna synpunkter på.

Jag har nu fått Arbetarekommunens tillåtelse att publicera texten på denna webbplats. Jag har infört de ändringar Eric ville ha gjorda, lagt till underrubriker och bilder.

Bokomslag Tyst vår
Rachel Carsons banbrytande bok Tyst Vår utkom1962.
Bokomslag Plundring, svält och förgiftning
Hans Palmstiernas bok, en svensk motsvarighet.

Not till texten

Sven Brohult var vid denna tid VD för Ingenjörsvetenskapsakademin.
Bror Rexed var sekreterare i forskningsberedning 1962-67.

Torsten Henriksson
Torsten Henriksson riksdagsledamot (s) från Göteborg. Kommunalpolitiker.
Besök på KF

Bilder tagna med egen kamera på Sofiero

Besök i Sovjetunionen
Australisk lantbrukare med ko
På besök i Australien
Eric H framför operahuset i Sydney
Eric H framför operahuset i Sydney

Innehållet i denna serie

Jordbruksminister

Utnämningen

Efter åtta år i riksdagen, jobb som sakkunnig i försvarsdepartementet och från 1958 som statssekreterare hos Gunnar Sträng i finansdepartementet, togs nästa stora steg i den politiska karriären.

Hur gick det till när du blev minister första gången, 1961?

– Jag var rätt överraskad. Det pågick en debatt i riksdagen, som jag deltog i. Då kom Per Edvin Sköld fram till mig i bänken och sa att Erlander kommer att söka dig och du ska säga ja. Sedan gick han och jag visste inte alls vad det rörde sig om.

– Jag trodde de ville veta min inställning till att Gösta Netzén, som då var jordbruksminister, skulle bli landshövding i Malmö. Men det var alltså inte det det handlade om. När jag träffade Erlander sa jag att jag inte visste om jag passade för uppgiften, även om jag sysslat med växtförädling i många år. Jo, du är som gjord för det här jobbet, sa han. Det var bra med en jordbruksminister som hade sakkunskap och visste vad som växte på åkrarna.

Du övervägde aldrig att säga nej?

– Nej, men när jag suttit i åtta år gick jag till Erlander och sa att nu tycker jag att jag börjar bli trött på detta och hoppas du kan ha mig i åtanke om det dyker upp något annat. Och till Per Edvin Sköld sa jag, att jag hoppas du slipper mig på det här jobbet snart. Jaså, ska du bli landshövding, sa han. Nej, men jag har suttit så länge nu. Du har rätt, sa han, man ska inte sitta så länge att man blir förtjust i det man gör själv.

Miljöfrågorna

Eric Holmqvists år som jordbruksminister, 1961–69, sammanföll i tiden med det stora genombrottet för miljöfrågorna. Nedsmutsningen, förgiftningen och rovdriften på naturresurserna ledde under decenniet till en rad miljölarm. Amerikanskan Rachel Carson skrev den epokgörande boken ”Tyst vår”. Minamata- katastrofen i Japan satte fingret på kvicksilverhotet, som i Sverige inte minst handlade om utsädesbetningen i jordbruket. En ung forskare och socialdemokrat, Hans Palmstierna, gjorde sig till tolk för den nya miljömedvetenheten och miljöopinionen. Men samtidigt upplevde Sverige en ekonomisk tillväxt utan motstycke. Rekordårens krav på rationaliseringar och effektivisering spred sig, inte minst till jordbruket, som under de här åren genomgick en snabb omvandlingsprocess mot större enheter och en till synes alltmer rationell organisation och produktion. Eric Holmqvist befann sig mitt i denna brytningstid. Och hade dessutom makt att påverka och påskynda det som rörde sig i tiden — såväl miljöarbetet som förvandlingen av det svenska jordbruket.

På frågan om vad som var det viktigaste han uträttade som minister sätter han miljöarbetet främst.

– Miljöfrågorna engagerade mig mest efter hand. Jag såg något nytt i det. Valfrid Paulsson som var min statssekreterare, sedermera chef för Naturvårdsverket, var en utomordentlig drivkraft.

– Från början hade det funnits en brist på förståelse, också i rörelsen, för frågor som rörde miljön. När Gösta Netzén började skriva om miljön i Arbetet sa folk; vad fan har det här med politik att göra? Luft och vatten och sånt, nu får de skärpa sig. Men han och Rolf Edberg, som också publicerade sig flitigt i miljöfrågor, var viktiga entusiaster. Sverige blev det första land som inrättade en särskild myndighet för miljöfrågor. Eric Holmqvist döljer inte sin stolthet över att denna politiska pionjärinsats till icke ringa del är hans förtjänst.

– Jag arbetade kolossalt mycket med att få den till stånd. Tillsammans med en expertkommitté vi hade tillsatt med, bland andra, professor Sven Brohult från Ingenjörsvetenskapsakademin och Statens tekniska forskningsråd. Samarbetet med forskarsamhället gav resultat. Det första och mest uppmärksammade larmet handlade om förgiftningen av fåglar, den fråga som givit titeln åt Rachel Carsons bok.

– Om vi får en miljon, sa forskarna, så ska vi ge ett svar på problemet med fågelförgiftningen inom åtta månader. Jag gick över till Sträng och sade att jag hade fått ett bud från forskarna, att om de bara får en miljon så kan vi göra något konkret åt det här.

– Äh, sa Sträng. Du kan få 800 000, det räcker. Och det stämde. Efter åtta månader kunde vi gå till riksdagen och redogöra för forskarnas rön. Jag hade sagt till Bror Rexed och de andra i kommittén att vetenskapen inte kunde kommendera fram lösningar så där. Struntprat, sa han. Om man bara vill så kan man. Samarbetet med forskarna gav stöd i ryggen för miljöförespråkarna i regeringen och i riksdagen.

– Vi kunde lägga fram den nya miljölagen. Sedan var det ju Ingemund Bengtsson, min efterträdare på posten, som fick den mesta glädjen av det. När FN:s miljökonferens skulle hållas i Stockholm 1972 så var han ju ordförande, och väl var ju det. Fast Valfrid Paulsson ringer mig ibland och är lite förbannad och säger att nu pratar man om det här igen, men glömmer vilka som lade fram de här miljöförslagen först.

Den svenska miljöpolitiken fick snabbt internationellt genomslag. Eric inbjöds bland annat till Australien där de ”tog intryck av vad vi gjort i Sverige”. I USA sammanträffade han med en grupp japanska experter, knutna till Vita Huset.

– Det var mycket givande att ta del av deras rön från Minimatakatastrofen med kvicksilverförgiftning, vilket hade paralleller till fågeldöden i Sverige. Vi hade då en produkt från kemiföretaget Casco. Studenter från högskolan hade satt sig ner och systematiskt läst igenom allt som skrivits om kvicksilver i Tyskland, England och på annat håll. De upptäckte då att just den här produkten, en kvicksilverförening, varit förbjuden i Tyskland redan på 1940- talet.

– Men Casco hade ändå tagit hit den för att den var så effektiv. Att den var förbjuden i ursprungslandet var det ingen som hade underrättat oss om. Det var ju för jäkligt att något sådant kunde ske. Hade du kontakt med pionjären Hans Palmstierna i miljöfrågorna?

– Oh ja, han var en mycket idérik person, trevlig att ha att göra med. Socialdemokrat var han dessutom. Jag hade haft mycket goda relationer med honom, men med Ingemund Bengtsson skar det sig på något sätt. Varför vet jag inte.

När miljödebatten kom igång, fick du med dig bönderna då? Mycket handlade ju de åren om jord- och skogsbruket.

– Ja, det var inga större problem. När väl allvaret med förgiftningarna gick upp för folk så var man försiktiga med att fördöma någonting. Men det fanns en tröghet i början, inte minst i vår rörelse.

Eric berättar om partikongressen 1969, den som annars gått till historien för att Olof Palme valdes till Tage Erlanders efterträdare som partiordförande. Erics egen roll på kongressen handlade bland annat om att redogöra för den nya miljöpolitiken.

– Det var rätt intressant, för när jag var klar med min föredragning så var det ingen som begärde ordet. Möjligen kan det ursäktas av att det var mycket sent på kvällen. Men då sade Torsten Henriksson från Göteborg, som höll i ordförandeklubban, att just denna fråga är en av de viktigaste inför framtiden och jag kan försäkra er att mycket av diskussionerna på framtida partikongresser kommer att röra miljöfrågor!

Henrikssons ord, uppläxning kanske är en rättare beskrivning, var i viss mån väl förberedda. Eric hade satt in Henriksson i miljöfrågorna, sedan han tipsats av regeringskollegan, försvarsministern och göteborgaren Sven Andersson om att ”Töta” var en lämplig person att engagera i miljöarbetet.

– Han hade nämligen, enligt Sven, varit aktiv i ungdomsklubbens friluftsråd en gång i tiden och var kunnig i de här frågorna. Fint, sa jag, och erbjöd honom att bli ordförande i ett råd som skulle dra in industrin i miljöfrågorna.

– Jag tackar, sa Torsten. Det var det första uppdraget jag någonsin fått från Stockholm. Men sedan blev det ju centerpartiet som tog över de här frågorna och kom att förknippas med miljöomsorgen. Varför blev det så?

– Ja, det kan man fråga sig. För det fanns från början inte ett ord om miljö i deras motioner. I utskottet i riksdagen var det Nancy Ericsson som var först med att föra in miljöbegreppet i det som sedan blev lag.

Jordbrukspolitiken

När Eric Holmqvist kommer in på det andra fögderiet under sina första år som minister, de rena jordbruksfrågorna, insmyger sig ibland en försvarsattityd eller rentav irritation över dåtidens hårda slagväxling kring jordbruksnedläggningar och rationaliseringar.

– Det ska ju sägas att jag hade mycket bättre relationer till de ledande inom jordbrukarrörelsen än till enskilda bönder. Många av de här företagarna och företagsledarna inom sektorn tänkte ju ytterst rationellt och var lätta att komma till tals med. Han beskriver sig mer som en efterföljare till Per Edvin Sköld och dennes jordbrukspolitik än som en förnyare.

– Jag försökte säga och göra det som var rimligt, även om det inte alltid var så uppskattat.

Ett mått på jordbruks- och markfrågornas dåtida politiska känslighet var när Eric kallades till kungen, Gustav VI Adolf, som ville veta mer om en fråga som uppenbarligen oroade monarken.

– Ja, han hade hört att jag skulle lägga fram ett radikalt förslag om upphävande av kontrollen över markförsäljningen. Jag ville nämligen ha en sådan ordning att man inte skulle förbjuda någon att köpa mark. De som hade förtur skulle bara vara jordbrukare som ville komplettera sina ägor. Men man skulle i princip inte få säga nej till någon. I den här frågan hade vi en ständig debatt med centern. De ville gärna bevara småjordbruken på 10 hektar och neråt, men inte alls ta ansvar för följderna av en sådan inställning, som jag såg det. Storjordbrukets fram – och baksidor fick annars Eric Holmqvist studera på plats. I Sovjet och i USA.

– Jag åkte till Ryssland och diskuterade jordbruk med Chrustjov, han var ju intensivt jordbruksintresserad. Och visst, jag såg ju vad de kunde åstadkomma. Stora, till synes rationella enheter. Men alltför stora. De hade ju glömt bort en sak — de stora avstånden. Transporterna ökade alldeles oerhört. När jag kom hem frågade Axel Strand, LO-ordföranden, mig; nå hur är det där borta? Har de kommit tillrätta med transportproblemen? Nej, inte alls, sa jag. Där stod ju traktorer i rad på rad som hade stannat och inte reparerats. Det var för stort, man hade gått alldeles för långt. Det var en för stor och ogripbar organisation av allting. Men de var samtidigt rätt förståndiga. I de mindre enheter där det gick bra ingrep man inte, de fick vissa friheter.

Det var väl inte lätt att resa i Ryssland och vara helnykterist?

-Nej, Du. Min helnykterism har alltid varit ett personligt ställningstagande. Jag har inte agiterat så mycket i ämnet. Men i Ryssland sade Gunnar Jarring, vår ambassadör, är det bäst vi säger till dem att läkarna rekommenderat dig att inte dricka, då accepterar de lättare. Och så blev det.

Om Sovjet inte kunde erbjuda några användbara idéer på jordbruksområdet utan snarare fungerade som avskräckande exempel så blev studierna på plats av USA:s jordbruk desto mer inspirerande. Där fanns, minns Eric, en framåtanda och effektivitet som imponerade på den svenske jordbruksministern.

– När Per Edvin Sköld inledde rationaliseringen och försökte skapa ett bättre försörjningsunderlag för bönderna, så togs det ju illa upp. Men Sköld hade gått till lantbruksuniversitetet och hade professorerna med sig. Fackfolk på olika områden gav honom stöd —jordbearbetning och så vidare.

– I Amerika fanns ju inga sådana hinder. Jag träffade folk som hade specialiserat sig på vissa produktområden, ägg eller kyckling till exempel. De tog fram sina kalkyler och visade att de själva kunde leva gott på en procent av omsättningen. Volymerna var så stora att det var tillräckligt.

– Där fanns alltså verklig konkurrens och näringsfrihet. Jag menar inte att man måste gå så långt att man ger jordbruket absolut frihet, men det är väldigt viktigt med nya företagsformer. Men på den punkten fick jag i huvudsak kritik för att jag var med och stöttade tillkomsten av rationaliserade företag och specialisering.

Eric summerar den ekvation kring jordbrukspolitiken, som både innehåller förvissning om att ha handlat rätt och ett inslag av besvikelse över sentida kritik av rekordårens rationaliseringar och nedläggningar på den svenska landsbygden.

– Det var faktiskt så att jordbrukskooperationen var med på de nödvändiga förändringar som genomfördes. Både när det gäller att slå ihop slakterier och mejerier. Att det skulle bli hygieniskt bättre och så vidare.

– Så, när allt var genomfört, kom folk och var ledsna över att det inte längre användes klubba och kniv. Men ett modernt slakteri måste ta stor hänsyn till både hälsoaspekter och arbetsmiljön. Hela den här utvecklingen och moderniseringen av svenskt jordbruk har vi haft stor glädje av.

Upptäck mer från Skåne, Gotland och allt däremellan

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa